Självmord påverkar de som är kvar.

Efter att ha läst Aftonbladets artiklar om självmord tar jag mig ”modet” att för första gången skriva ner några egna rader och det efter mer än 30 år.

När jag vid 18 års ålder kom hem på kvällen med en kamrat så sa min mamma som lagt sig att kan du komma in till mig när du är ensam. Jag förstod konstigt nog på en gång vad som hänt. Mina föräldrar var skilda sedan ett tag tillbaka och jag och mina 3 småsystrar bodde kvar hos mamma.  Efter en stund när min kompis åkt så fick jag beskedet att min pappa tagit livet av sig i sin lägenhet

Jag hade vid flertal tillfällen innan detta hände hjälpt min pappa till psyket och bett om att han skulle få vara kvar. Men tyvärr så skulle det ske på frivillig väg och där gick jag bet på att övertala. Han var inlagd en period om några dagar men han kände sig lika dålig när han kom ut igen..

Jag kan i efterhand konstatera att jag markant förändrades som människa efter detta tillfälle. Att behöva ta hand om sin fars begravning, bouppteckning, lägenhet (där snaran fanns kvar!!!)  satte sina spår. Jag har blivit oerhört känslig och överlyhörd för personer som inte mår bra eller är orättvist behandlade samtidigt som jag värderar livet och dess möjligheter oerhört mycket. Jag vill verkligen att alla skall ges möjlighet till ett så bra liv som möjligt men har inte mycket till övers för de som inte ens vill själva utav ren bekvämlighet och har fått en sådan energi att verkligen försöka förändra och förbättra där jag kan. Men att under anställningsintervjuer eller andra tillfällen försöka hitta på ett bra svar på vad ens pappa jobbar med eller liknande har varit jobbigt för oss alla. Sedan den dagen har jag även velat förändra och ge mer resurser till psykiatrin.

Vår pappa var en oerhört mjuk och familjekär person som tyvärr (enkelt förklarat) saknade självförtroende och råkade därför illa ut och blev ofta slagen som barn av sin dominanta pappa samt på arbetsliv med mobbning m.m.  Han var som exempel en av de första pappor som tog ut föräldraförsäkringen under 70 talet och blev i samband med det illa åtgången av kollegorna på jobbet. Han var som man kan kalla det en snäll men svag person. Det är givetvis inte hela sanningen till behovet av psykisk hjälp.

Jag tror inte att något av oss anhöriga kunnat göra på annat sätt. Men det är med mig varje dag sedan den kvällen i olika tankar. Inte enbart för att det är så mycket skuld för att jag inte fanns där just då eller att någon annan närstående kunnat göra annorlunda, utan för att vi missat så mycket av livet.  Vi måste verkligen minimera antalet självmord inte bara för att tiden innan är en oerhört tragisk period för den som gör det utan även för alla anhöriga som tvingas in i en situation de inte förtjänar. Vi måste även våga prata om att må psykiskt dåligt såsom vi idag kan prata om att vi har ont i kroppen fysiskt.

Nu har jag för första gången skrivit ned några rader om detta så jag hoppas att jag kan bidra till att öppna upp samtalen.

 

Aftonbladet

This entry was posted in Uncategorized and tagged , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>